114.

Västgötarundan 2011 tog oss i år till bland annat Mösseberg och Kinnekulle. En vandring ut på Hindens Rev i Vänern bjöd på häckande småskrakar, smultron i mängder och en och annan tjurig sten. 

113.

Varför får pilfinken vara veckans pausfågel? Jag har svårt att hålla tillbaks spontana glädjetjut och tokfåniga leenden när jag ser fåglar. Även den skränigaste fiskmås är en källa till vackra intryck med sin sparsmakade fjäderdräkt där grått möter vitt och svart. Rödhakens bitterljuva sång som för tankarna till sagor, tornseglarnas höga sriiande genom luften - dessa flygande paket av fjädrar berör mitt hjärta på ett sätt som Casanova inte ens skulle kunnat drömma om. Men så kommer pilfinken. En liten rund och brungrå boll som du vanligtvis hittar i buskar eller på en uteservering glufsandes på din fikafyllda tallrik så fort du tittar bort för ett par sekunder. I stora gäng terroriserar de din ljuva morgonstund när solen dränker sovrummet med varma strålar. Ett enformigt jävla tjirpande utan slut. Som en snorig jobbig unge som säger "mamma" 30 gånger på 10 sekunder. Varför får denna fågel ta plats i kolumnen? Denna fågel som väcker så mycket olustkänslor i mig. Kan det vara för att jag ska försöka närma mig detta kindfläckade lille bylte och se att jag hatat i onödan? Att denna fink kanske kan skänka lika mycket glädje som alla andra fåglar? Eller är det för att sprida hatet till andra och sakta men säkert se till att vi är många som doppar våra fikarester i gift? Humdidum...didum.

♪ tjirp tjirp ♪

112.

Söndag i Ramnaparken.

111.

En dag på stan med bästa mamman.

110.

Jag har Presens i höger hand och Imperfekt i vänster. Det är ett triangeldrama värdigt bästa sändningstid på Kanal 5. Jag är mer förtjust i sällskapet i höger hand. Presens är en bättre följeslagare. Här finns möjligheterna att påverka och uppleva. Imperfekt är bångstyrig och väldigt duktig på att slita och dra i mig. Det gör att jag många gånger tappar Presens fasta handslag och fumlar runt med Imperfekt ett tag. Jag kanske borde göra slut med Imperfekt men det finns många fina stunder att hämta där också. Om bara de mindre bra stunderna kunde lysa med sin frånvaro skulle jag och Imperfekt ha en sundare relation. Jag tycker om att ha två följeslagare trots allt. En som andas här och nu och en som håller mig tillbaks och påminner om det som var. Jag vill somna med båda två och vakna med båda två. Tätt omsluten i en sked där jag får ligga i mitten.

109.

Tornseglarna flyger förbi mina fönster i raketfart. De smeker fasaden med snabba vingslag, jagar varandra. De skriker. Inget skrik som för tankarna till smärta utan ett skrik som för mig är ljudet av sommaren. Det är sommar igen. Min 28:e. I grannens trädgård står syrenbusken i full blom. Svala vindpustar för med sig doften in i min lägenhet där luften nästan står still. Vintern som var kändes längre och mörkare än någonsin. Januaris köldbitna kinder och torrspruckna knogar finns fortfarande färskt i minnet. Tankar på julklappshysteri och långa bord med maträtter i trängsel ger mig veckad panna.

Dags att vakna - det är juni.

Säg hej till sommaren och skölj ner resterna av vintern med ett glas Amarula i solnedgången på balkongen.

Lyssna på tornseglaren.

108.

Nästan 2 år har passerat sedan det näst senaste inlägget. Just det inlägget behandlade ämnet män och en fin liten skara sådana som berörde mig på ett eller annat sätt vid den tiden. Jag citerar mig själv från föregående inlägg:

"En väcker mitt intresse och fastnar i tankarna." Denne en frågade chans på mig morgonen den 8/8 2009. Jag svarade lite osäkert ja och öppnade på darrande ben därmed dörren till det bästa förhållandet jag haft. Det ska enligt bästa Kaptenen dessutom räknas som mitt enda förhållande eftersom de andra 4 jag haft inte ens varit värdiga titeln. Jag tycker om resan jag gjort tillsammans med honom. Det faktum att jag inte alls var övertygad om att det var en bra idé att bli tillsammans gör det hela lite roligare nu när jag sitter här och är så tacksam för att ha träffat honom. Det bevisar återigen att ingenting behöver vara självklart och sitta som en smäck på stört. Jag hade levt som singel i nästan 1,5 år när han plötsligt dök upp och gjorde mig tokförbannad vid det första mötet och intresserad vid det andra. En mobil fylld av avskyvärd Dire Straits på Arvikafestivalen fick mig att rygga tillbaka men de där mörka, nästan svarta ögonen, den fina käklinjen och hakan fick gubbrock-chocken att släppa. En vit och jämn tandrad blottade sig när han log och melodin i hans talspråk klingade som inget annat jag tidigare hört. Och det var ingen knepig dialekt från en liten by någonstans i Sverige som gjorde sig hörd. Framför mig hade jag 184 cm fint inslagen, mycket väl godkänd ungersk import. Snabba och smidiga moves från Sveriges sida gjorde att Ungern ville göra fältstudier på Svea Rikes mark. Uppenbarligen uppskattade de båda nationerna varandra varpå de inledde ett samarbete som senare skulle bli känt som Svungern™. De inblandade jobbar nu hårt på att denna union ständigt fortsätter att utveckla goda relationer och förtroende sinsemellan.