103.

Onsdagen den 1/7 var inte bara den första onsdagen i juli månad utan även den dagen då 3 bleka Boråsare begav sig ut på en resa uppåt landet. Destination: Arvika. Ja, mina damer och herrar - det var dags för 2009 års Arvikafestival. Världens bästa Karlsson brummade runt i sin GhostBusters-wannabe-bil medans jag och världens bästa Judesten nöjde oss med den precis nymålade(!) firmabilen Kjell från Jönköping. Resan till Arvika bjöd på flummigt snack i komradio, fantastiska landskapsvyer med såväl orangerosa solnedgång som tjock dimma, otaliga tranor och morkullor samt ett besök i både Mellerud och fucking-jävla-kuk-Åmål. Att bo i bil och inte på campingen var det bästa jag gjort på festival hittills. Mjuka madrasser, täcke, inga blöta tältdukar och inget piss på tältväggen. 100 meter till härliga bad i Glafsfjorden, 10 meter till trevliga Arvikabor som fixade billigt och bra käk i sin trädgård och 10 cm till världens bästa Judesten på natten i bilen. Årets festival var dessutom den mest vuxna jag genomfört. Humöret var på topp, pojkarna söta, flickorna lättlädda, syntharna alldeles för få och maten alldeles för dyr. Det blev inte stökigt mycket alkohol utan en många konserter som man dessutom minns. Nedan följer en kort resumé om de konserter värda att nämnas. Aesthetic Perfection - stenhård EBM från USA med lillasysters vän på synth(!) vid detta uppträdande. En skitbra konsert med mycket ös som gjorde det svårt att stå still. Daniel Grave växlar mellan att se skitarg ut när han sjunger med att ge publiken sitt bredaste och mest harmlöst härliga leende mellan raderna. Depeche Mode - behöver ingen presentation. Äntligen en hel konsert med pojkarna som hängt med mig genom angstiga tonår och gladare senare år. Dave Gahan svänger på höfterna och gnider sig mot mikrofonstativet så att jag rodnar och när de kör "Never let me Down Again" så gråter jag av lycka. Aldrig har en konsert eller framträdande någonsin berört mig som detta. Jag har de 3 pojkarna från Basildon att tacka för ett minne jag kommer bära med mig livet ut. DAF - Nja. Gabi springer runt på scen och häller vattenflaska efter vattenflaska över sig. Skjortan är uppknäppt och blottar en ganska imponerande 51-årig bringa. Och det är låt efter låt efter låt efter låt och det blir aldrig riktigt skoj. Skoj är det däremot att ha sett dessa legender och jo, det är även skoj att höra "Der Mussolini" och extranumret "Der Räuber und Der Prinz". Eagles of Death Metal - ger mig en av de bästa konserterna på festivalen. Tyvärr är inte Josh Homme från QOTSA med på trummor vilket är en stor besvikelse. Sångaren Jesse Hughes äger verkligen hela showen med sin fantastiska närvaro och humor som nästan går att ta på. Det låter bra live, det är kul live och hela publiken vill älska med Jesse. Fever Ray - hade jag aldrig ens hört talas om förr men jävlar vad glad jag är att jag gick på konserten. Jag tror aldrig jag tidigare sett en så snygg ljusshow. Lägg till Karin Dreijer Anderssons extremt speciella röst och den mörka och mystiska musiken och det känns som att du befinner dig i en mörk dröm med ett jävligt bra soundtrack. Riktigt skoj att hon dessutom körde en cover på Nick Caves "Stranger than Kindness". Korn - är jag glad över att äntligen få se med tanke på att jag började lyssna på den för cirka 10 år sedan. Men ja, tiden har gått och mycket har hänt sedan dess. Texterna är idag inte alls lika lätta att ta till sig. Det blir lite väl mycket mörkt och depp ibland även om det har sina självklara orsaker. Jonathan Davies röst håller bra hela konserten men det hade varit kul om Fieldy och Munky hade varit lite mer aktiva och inte sett ut som om de var på begravning. Vissa gamla favoriter dyker upp men det är mycket nytt och det ligger mig inte alls lika varmt om hjärtat. Mustasch - för tredje gången funkar fortfarande bra. Jag älskar ju Ralf och tillsammans med sina kompisar i Sveriges hårigaste band röjer de igenom en bra spellista till publikens stora nöje. Jag missar givevis min favorit "Dogwash" och hör den bara på avstånd. Nine Inch Nails - väljer att spela mycket nytt och det är tråkigt för en gammal 90-talssound-älskare som jag. Jag har sett Trent göra bättre ifrån sig men det är ingen helt sopig konsert. alla sjunger med i "Hurt" och alla skriker med till "Head Like a Hole". Welle:Erdball - har jag aldrig fastnat för eftersom det är så extremt blippigt och bloppigt men jag är så glad att jag hängde med Judesten på konserten. Vi stod nästan längst fram och fick en bra titt på alla bandmedlemmar. Trots en del tekniska problem och lite lustiga missar i framträdandet håller konserten hög klass och alla är mer än nöjda och glada. Welle skickar ut stora rosa bollar som publikhavet får leka med och de söta flickorna i bandet kastar ut sina stringtrosor till lyckliga synthare i publiken. En Commodore 64 slängs och också ut i publiken och någon blev plötsligt jävligt mycket lyckligare. Jag kände igen 2 låtar allt som allt men kunde för den sakens skull inte sluta le eller dansa med under hela konserten. Welle är ett måste att se.