13.

Den sak jag allra mest velat ha av dig är något du aldrig kommer kunna ge mig. Det var aldrig ett eller tusen förlåt, en eller tusen ursäkter. Det var din förståelse. Våren 2003 fick jag ett besked som skulle komma att inte bara förändra mig som person utan även tynga ner mig hårt i ungefär 5 år framöver. Du hade varit otrogen mot mig under ungefär 1 års tid och jag hade inte haft en aning om att det pågick mitt framför näsan på mig. De följande åren skulle innebära oändliga mängder tårar, ont i hjärtat och ut i hela kroppen, ångest, handikappande tvångstankar, otaliga mardrömmar och frågor utan svar. Varje morgon när jag slog upp ögonen fanns den där - klumpen i magen. Den var mitt ankare jag släpade efter mig, min tunga ryggsäck. Med stolthet, envishet, tro, hopp och kärlek vid min sida kämpade jag för att lägga det bakom mig. Komma över det. Glömma. Men kampen var för hård och vi klarade inte av det sida vid sida. Så vi skiljdes åt och jag kämpade vidare på egen hand. Trött och sliten i sinnet och med falnande hopp om att någonsin lyckas var jag nära att ge upp och låta allt vara. Jag tackar kära vänner som alltid fanns där med värmande, uppmuntrande och hoppfyllda ord. Ni hjälpte mig att bita ihop och orka lite till. Det är våren 2008 och tidigare i veckan slog det mig plötsligt att min ryggsäck är lättare, mitt ankare är borta. Du är inte längre ett problem. Att prata med dig känns ok, att inte prata med dig känns ok. Ditt namn är inte längre förknippat med allt som hände. Att springa på inblandade personer berör mig inte längre på samma sätt. Jag har kämpat hårt för detta och jag tar emot belöningen med ett genuint och väldigt brett leende. Jag är friare, lättare. Jag lyckades.