93.

Klockan var strax efter 21:00 när vi gjorde entré på Trägårn i Göteborg fredagen den 9 januari 2009. Mycket folk, mycket svarta kläder och väldigt hög volym var det första som mötte oss innanför dörrarna. Spelningen var igång och efter att ha hängt in kläder i garderoben var det dags att knö sig fram mot scenen. Take one spelas och förvirringen är stor. Kör förbandet Front-låtar eller...vem fan står på scen? Vilka är männen där uppe? Jaha. Där var de. De gamla gubbarna i världens bästa synthband hade tydligen gått på scen bara ett par minuter efter utsatt tid. Jag var dock helt övertygad om att det var förbandet vi just sprungit in och börjat kolla på. Det var så hårt och modernt.

Kort och gott var det en bra konsert. Jag hade sett fram emot det här länge och jag fick så att jag var mer än nöjd. Jag fick dock klara mig utan Don't Crash -låten som får mitt hjärta att bulta och hela kroppen att skrika efter ett dansgolv. Welcome to Paradise gjordes avgrundslöst bra och Religion likaså. Jag var förvånad över hur bra In Rhythmus Bleiben lät med tanke på att jag aldrig tidigare tyckt att den är särskilt bra. Roligast var givetvis och ganska förutsägbart Headhunter. En hel publik med armarna i luften som i takt med musiken och texten höll upp tre fingrar i upprepad ordning enligt refrängens gång. Vissa låtar var dessvärre lite för techno och inte alls i närheten av originalet till mitt stora förtret men överlag lät det mesta bra. Inget neonfärgat hår, inga rullatorer, inga reflexvästar och inga kängor. Nej, 242-pojkarna klarade sig mycket bra i bekväma skor med svarta kläder ett och annat par lustiga brillor och en stor skärm med ett hejdundrande snyggt bildspel. Många gånger såg det ut som att Gud själv stod på scen och kastade sitt allsmäktiga ljus över hela publiken. Och på sätt och vis var det väl så. De kallas väl inte synthgudar för inte?