41.

Den är här igen - ensamheten. Den gör så ibland. Dyker upp från tomma intet när man minst anar det. Den här gången satt den plötsligt på vänster axel och stirrade hålögt tillbaka på mig. Jag bad den vänligen att uppsöka någon annan att irritera men det verkar inte fungera riktigt så lätt. Jag fick 1 år av fröjd och lycka där jag skulle höja singellivet till skyarna. Efter att tidsfristen gått ut skulle jag ha tröttnat och därmed börjat leta efter kärlek. Och inte vilken kärlek som helst. Nej, den där sorten med mörka ögon, härligt leénde och penis. Fick jag min tid förkortad av någon? Senast jag kollade började mitt år och liv någon gång i februari. Om profetian stämmer har jag cirka 6 månader av glädje och lycka kvar men just ikväll kändes det som min tid redan runnit ut. Å andra sidan har jag aldrig varit den som tror på profetior. Jag tror att man inte blir lyckligare än vad man gör sig och att man själv skapar vägen man går på. Jag väljer inte att lägga min väg i en snårig och mörk skog - varken nu eller om 6 månader. Jag tycker om att vara för mig själv och ser till att vara det en hel del också. Och den ensamheten är skön och behaglig. Men kvällens tyngd på min vänstra axel var av den sorten som är lite mer besvärlig. Den skriker högt i mitt öra om skedställning med den man älskar, filmkvällar på tu man hand i en skön soffa, känslan av håret på armarna som reser sig behagligt när han viskar i mitt öra. Alla tusen och åter tusen sköna sidor av kärlek mellan två människor. Nej, jag har inte glömt bort alla de sakerna även om det är länge sedan jag älskade någon. Jag håller de käraste minnena och känslorna närmast hjärtat där monstret på min axel varken kan nå eller förstöra de.