42.

Mitt på Borås gator och torg utspelades inatt en blodig kamp mellan två ökända team - de goda och de onda. Jag ingick i de ondas team och var utrustad med en dödlig skönhet i händerna. Min sniperbössa var min käraste ägodel och vi hade ett förhållande där vi litade på varandra till max. Jag såg mest verkligheten och världen genom ett sikte och jag njöt av den synen. Uppdraget var enkelt: eliminera det andra laget snabbt och diskret.

I höga byggnader smög jag fram utmed väggar, runt hörnen. Trafiken utanför vrålade och skulle förutom min ljuddämpare hjälpa mig att göra mina skott hyfsat ljudlösa. Det gick smidigt. Jag såg alltid mina fiender före de upptäckte mig och kunde således i lugn och ro sikta på de mest vitala delarna av kroppen, krama avtryckaren och se de dö av mina skott. Jag och A hade ett förhållande med förkärlek till både vapen och våld. Vi älskade varandra men det fanns något som varit aningen knivigt sedan vi blev kära. Min före detta kärlek J ingick i fiendelag och frågan hade tyst gnagt oss båda ett bra tag. Hur ser det ut den dagen jag och J står framför varandra med vapen riktade mot varandra? Svaret kom inatt. Jag jagar honom ljudlöst. Uppför trappor, genom korridorer, in i rum och ut igen. Han har inte ens märkt att jag följt efter honom i flera minuter nu. Han smyger fram med vapnet i utsträckta armar. Han rör sig smidigt och sexigt och i mig pågår ytterligare en kamp. Hur ska jag kunna skjuta någon jag en gång älskat? Jag befinner mig plötsligt på en balkong på tredje våning i ett hyreshus och J har lyckats ta sig ner på marken vid husets gavel. Han står där och tittar sig runt omkring. Jag har honom i siktet och har kunnat skjuta honom i flera sekunder nu. Jag tvekar. Han vänder sig om, ser mig. Hans ansiktsuttryck är aningen förvånat när han höjer vapnet mot mig. Jag kramar avtryckaren, kulan ljuder genom luften och han faller ihop. Jag vet att skottet inte var klockrent och att jag måste titta runt hörnet för att se om han fortfarande lever. I rummet innanför balkongen ser jag att A är på väg mot mig. Jag står mitt emellan två kärlekar. Hjärtat slår hårt, adrenalinet pumpar. Jag tittar ut runt hörnet och kastar en blick mot J som fortfarande lever och siktar mot mig. Det bränner till i halsen när kulan går in. Jag släpper vapnet och sätter händerna på såret. A handlar snabbt och hinner under loppet av endast ett par sekunder titta runt hörnet, sätta en dödlig kula i J för att sedan kasta sig förtvivlat mot mig. Jag faller ner mot det kalla betongblocket. Vi vet båda att jag kommer dö nu så A gör det han velat att jag skulle gjort för honom. Han gör mitt lidande kort, säger att han älskar mig och sätter en kula i mitt bröst. Jag blir kall - livet lämnar mig.