39.

Jag kommer ihåg det mesta jag drömmer och har oftast något nytt att begrunda varje morgon. Och jag är så glad att jag minns för ofta är det omvälvande sköna drömmar om helt fantastiska saker. Det är äventyr, vackra människor, kärlek och ofta kan jag flyga genom att spänna hela kroppen jättehårt. Jag kan leva rätt länge på det sistnämnda. Känslan av att vara högt uppe i luften helt fri är obeskrivlig och det grämer mig faktiskt att det bara är möjligt just i drömmarna. Och ja, jag kan erkänna att jag vid några tillfällen varit så upprymd efter en flygdröm att jag varit tvungen att testa i verkligheten. Men oavsett hur hårt jag spännt mig med armarna stelt pressade längs sidorna av min kropp har jag inte lyft det minsta förutom när jag desperat ställt mig på tå. Jo, jag tycker om mina drömmar. Men sedan har vi Nattmaran som kommer och sätter klorna i mig med jämna mellanrum. Nu är det fjärde natten i rad aset vägrar lämna min sömn ifred.

Jag och en vän går på baksidan av biografen 2001 en varm och lite dov kväll mitt i sommaren. Där vår väg möter Österlånggatan runt hörnet vid muren längs Carolikyrkan kommer två män i 20-årsåldern gående mot oss. På avstånd går det tydligt se att de är tämligen väck och påtända båda två. De är lika långa, båda klädda i mörka kostymer och fina skor. Hållningen ser elegant avslappnad ut men de har båda sänkta huvuden och sättet de stirrar på oss är hotfullt. Deras ögon är trötta och alldeles rödsprängda. Området runt själva ögonen är svullet och irriterat och det ser verkligen ut som att de fått varsin otäck infektion. Jag drar mig mot muren i hopp om att vi kan passera varandra utan ett ljud och det verkar gå bra till en början. Men väl jämsides hoppar den ena killen till och drar fram en kniv¹ som han börjar vifta med framför mig. Han hugger mot min bröstkorg och jag försöker kränga med kroppen för att undvika det vassa bladet. Han skrattar när han ser hur rädd jag är och börjar dra med bladet i luften precis vid min hals. Jag är så rädd att det gör ont i hela kroppen och jag får panik. De går lugnt runt mig i cirklar och njuter av leken. Min vän jag kom med står i bakgrunden och rör inte en min. Hon ser inte ens besvärad ut. Hon vet att de aldrig tänkt röra henne ändå. Killen fortsätter att hugga med bladet i luften nära min kropp. Han sätter plötsligt kniven mot min strupe och trycker den lite lätt mot mig så att huden får ett märke. Mitt hjärta slår så hårt att det gör ont, adrenalinet rusar genom kroppen och jag känner av livet i varje liten del av min kropp. Jag är övertygad om att detta är ögonblicket han ska skära halsen av mig men han börjar plötsligt skratta helt hysterisk, tar ned kniven och snurrar runt några varv i någon slags glädjeyra. Detta blir chansen för mig att fly, så jag springer för allt vad livet är värt. Och jag springer så hårt och fort att jag är på väg att ramla framstupa hela tiden. Kullerstenarna under mina fötter har aldrig känts besvärligare. Jag flyr i panik och Borås gator och torg förändras till en oändlig labyrint och snart är jag helt vilse. Husväggarna runtomkring mig börjar trängas emot mig och jag sätter mig ner, drar upp knäna, lutar huvudet däremot, håller armarna om mig och slutar tänka. ¹ Jag gillar verkligen inte knivar och är livrädd för att bli utsatt av våld med sådana inblandade.

Soundtrack: Front 242 - Trouble (Underviewer)