51.

Söndagen den 17/8 vid middagstid ringde ingen mindre än den söta Fröken Axelsson på min dörr på Bergsbo. Det var alltså dags att hoppa in i Polon och transportera våra stjärtar ner till det härliga Göteborg. En knapp timmas färd senare står vi på Kobbarnas väg på Olskroken och väntar på att min fina solros till syster, Söllan, ska möta oss. Och hon kommer snart trippandes över parkeringen med det bredaste leéndet i stan. Destination: Malmö. Snack om upplevelseresor i Amerikat, allmän musikfascism, arbetsintervjuer och knark följde vår resa mot Skåne. Efter varsin tallrik Rochagil vid restaurangen på Hallandsåsen såg vi så småningom Turning Torso som skruvade sig upp i skyn. Ett stopp vid denna imponerande konstruktion gjorde mig till en lyckligare själ. Jag har aldrig mått så illa av att stirra rakt upp i himlen. Den är fantastisk och det var även den italienska glassen vi intog vid havet. Åtskilliga blickar på Danmark, härliga gråtrutar och snygga pojkar utgjorde 30 minuter av mitt liv. En snabbis in på Ica Maxi i Västra Hamnen. Stora flickor måste ha stor frukost. Helt ovetande om vad som väntade oss skuttade vi med fria och lätta sinnen in genom dörrarna till affären och tappade hakan när vi plötsligt insåg att vi klampat rakt in i en extremt inofficiell flipperturnering. Då denna tydligen var högst impulsiv och spontan fanns det endast ett spel att tillgå. Men det var inte vilket som helst. Det var Super Goal från 1990 nånting. Ett högst avancerat, mycket välplanerat och skickligt tillverkat spel. Gissa om folk blev imponerade av mitt fotarbete och mina skickliga skills i nudging, drop catching och multi-ball. Jag ägde turneringen, slog alla med hästlängder (Nihu!) och gick rakryggad ut ur affären med ett stöddigt leénde. Ett par timmar senare var det dags att göra Malmö - igen. Denna gång skedde det under Malmöfestivalen som är alldeles jättegratis att gå på. En massa spelningar med såväl stora som mindre stora artister och mat, mat och ännu mera mat. Jo, denna festival är tydligen starkt inriktad på just sådant. Gator och torg var kantade av husvagnar och tält med rätter från de flesta länders kök. Mitt i oset och folkhavet beslutade vi oss till sist för att köra på en stenhård klassiker som aldrig gör en besviken: grekiska grillspett. En tur med hissen i Hiltonhotellet blev det också. Och snabbt som fan gick den, på utsidan av hotellet. Jag märkte med en gång att jag i takt med att åldern ökat blivit mer och mer känslig för höga höjder men djävlar vilken härlig utsikt. Vi tackar Malmö och Skåne för att ni är så platta. Sist men absolut inte minst. Resans mål och huvudattraktion steg på Stora scenen klockan 22. Iförd svarta byxor, lika svart skjorta och vit kavaj mötte han publikens jubel. Tillsammans med Malmö Symfoniker gav han mig en cirka 90 mycket minnesvärda minuter. De som känner mig vet förmodligen hur glad jag var. Detta är något jag väntat länge på. En kärlek, ett intresse och en djup vördnad har vuxit fram under åren som gått och jag är väldigt fäst vid det mesta Mike Patton rör vid. I Malmö gav han mig Mondo Cane, ett projekt där han gör covers på italiensk popmusik från 50- och 60-talet. Låter extremt tråkigt, jag vet, men ni har ingen aning. Lugna låtar med mycket stråkar blandades med hetsiga låtar med en skrikande Herr Patton, en megafon, gutturala läten, en galen trummis och mycket mer. Känslan av att äntligen se någon man lyssnat på så otroligt mycket till är svår att beskriva. Jag var lycklig och jag är fortfarande lycklig. Och de stackars satar som inte fattat att musik är bättre än alla bajsdroger i hela världen lever ett fattigt liv.